Detta är världens mest underbara, otroliga hund. Detta är White.
När jag först träffade honom tyckte jag dock inte riktigt samma sak. Jag hade hundfobi. Om jag var ute och mötte en hund gick jag över till andra sidan vägen, helst andra sidan ett staket. Jag vågade inte titta på hundar för jag hade hört att om man såg en hund i ögonen så betydde det att man utmanar den och då blir den arg. Jag hade även hört att de märkte om man var rädd och om de märkte det så skulle de utnyttja det, så när jag gick där på andra sidan gatan upprepade jag maniskt samma sak tyst för mig själv; jag är inte rädd för hundar, jag är inte rädd för hundar, jag är inte rädd…
Kort sagt, jag var fucking jävla livrädd för White, i mina ögon var han en best som bara väntade på chansen att käka upp mig.
Jag minns första gången jag var ensam med White, Tommy var nog borta i max 10 minuter och under tiden låg jag helt stilla i sängen och skakade och var livrädd. Det löjliga är att White inte brydde sig det minsta om att jag var där, han låg ju i hallen och väntade på husse!
White var en extremt dominant hund och med tanke på hur rädd jag var hade han lätt kunnat dominera och köra med mig så mycket han ville, men det gjorde han inte. Som om han visste att det var lugnt, jag skulle aldrig få för mig att bestämma över honom. Han liksom tog mig under sina vingar. Fast några gånger när jag hade extra god mat (pizza) på gaffeln och tittade åt ett annat håll så kunde han inte behärska sig. Jag minns speciellt första gången, jag hade precis tagit bort pappret från en glasstrut och vände mej bort en halv sekund, när jag vände tillbaka huvudet så var hela översta glasskulan borta! Haha, jävlar vad vi skrattade :P
Det var något speciellt mellan med och White, det känns töntigt att skriva så, men det var nog faktiskt det. Han hatade att pussas, men ändå fanns det tillfällen då jag fick pussar men inte husse (stooora tillfällen för mej så klart :P)
När hundar ligger på sidan kan man lägga sig bakom och liksom ligga sked typ. Herregud va rädd jag var första gången Tommy övertalade mej till att göra det. Men jävlar va sjukt mysigt det var när jag inte längre var rädd, det fick mej att börja lita på honom. White (och Tommy) lärde mej sluta vara rädd och börja älska hundar, jag är så grymt tacksam för det och jag saknar White så sjukt jävla mycket.
RIP lilla vännen :’(
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
